Malin, 9 år, och Fia Johansson, 7 år, är två systrar som plötsligt måste flytta in i ett stort gammalt hus, Rukubacka, med sin mamma och pappa. Först vill de inte alls flytta, men sen blir det nog roligt, jätteroligt. Fia märker att hon kan klättra ut på taket från sitt rum, Malin har en hemlig skrubb i väggen. Läs om hur deras mamma flyttar upp på vinden och glömmer bort sina flickor, och hur Fia fastnar med svansen uppe i ett träd.
Jag skrev den här boken för barn i åldern 5-10, men mammor, pappor, mor- och farförldrar har berättat att 
de nästan har skrattat ihjäl sig då dehar läst den. De tyckte att det var som om jag hade skrivit om deras familjer. Det har jag egentligen gjort för nästan allting som står i boken är sant! Det mesta har hänt på riktigt, antingen mina egna barn eller mig själv då jag var liten.
Kapitel 1. När allting ännu var som vanligt.
Hej, det är jag som är Malin. Jag är åtta år och går i skolan. Jag fyller nio i augusti. Jag har en lillasyster som heter Fia, hon är sju år, och så har jag en mamma, och en pappa ibland. Han reser mycket. Mamma reser inte alls, hon jobbar bara hemma. Nu ska jag först berätta om hur det var när allting ännu var som vanligt.
Vi bodde i ett alldeles vanligt höghus med tre våningar. För att komma till vår dörr måste man först gå förbi gårdskarlens, där hans hund alltid skällde, och sedan springa förbi arga tantens dörr, och sen var man hos oss. Johansson stod det på dörren med alldeles vanliga bokstäver.
Vi bodde i tredje våningen. Fia och jag delade rum, mamma och pappa hade sitt och så fanns det ett stort kök och ett badrum. Sen var det inte mer. Mamma tyckte att det var trångt. När hon var glad kallade hon vårt hem ett dockskåp och när hon var arg var det ett städskåp eller en skrubb. När hon sa så blev jag ledsen, jag älskade ju alltihopa. Pappa, som reser hela tiden, trivdes bra i vårt lilla hem för han var ju aldrig där.
Min bästa kompis hette Johanna, vi gick i samma klass. Fias bästis hette Nicka.
Nu kommer jag snart till det hemska. Min mamma hade en gammal moster, Elvira hette hon. Hon hade brunt hår och pepparkornsögon och hon bara krympte hela tiden, därför fick hon ett nytt namn, Moster En-och-femtio fick hon heta.
Men det var då när allting ännu var som vanligt.
