Om man kunde välja sina föräldrar skulle han inte någonsin välja den mamma han nu hade. Eller kanske, ibland. Hon kunde vara helt okej, isynnerhet då hon hade fått ett nytt hus färdigt. Då såg hon honom, kom ihåg att han fanns och frågade hur det gick i skolan. Det tillståndet varade i några månader tills huset var sålt och hon började leta efter ett nytt hus att renovera.
Tolv år gammal hade han bott i fyra hus som han kom ihåg. Enligt pappa hade han bott på åtta ställen. Pappa brukade stolt säga att hans mamma var ett fenomen. Alla ville ha ett hus som Sally Knaster har fixat. Hon är världsberömd.
Kalle ville inte ha en kändismamma som fanns i alla tidningar. Han skulle ha nöjt sig med en helt vanlig mamma som gjorde sådant som andra mammor gjorde, jobbade på bank, i affär eller på bibliotek. Han längtade efter en som ibland bakade bullar eller tog tempen på honom då han var sjuk. Kalle misstänkte att hans mamma led av någon sällsynt sjukdom, flyttfnatt eller kanske husfrossa.
Pappa följde snällt med mamma vart hon än ville flytta. Han var som en möbel hon inte kunde sälja. Bara han fick ha sitt arbetsrum ifred, fick mamma göra vad hon ville. Av pappa hade Kalle lärt sig hur viktigt det var att ha en egen flyttkoffert med lås på, i vilken han packade ner sina saker. Annars kunde det hända att mamma sålde dem med huset. Det hade nämligen hänt. En gång åkte hans trampbil med på köpet, en annan gång skolväskan med alla böckerna i.
Därför hade han nu envisats med att sitta på sin egen låda inne i flyttbilen och krampaktigt hålla i   Kalasfias bur.