I tre års tid reste författaren Carina Wolff-Brandt och illustratören Sinikka Siekkeli runt längs kusterna i Finland, Sverige, Estland och Norge och intervjuade gamla skärgårdskvinnor.
Resultatet blev “Strandsatta” , en dokumentär bok som innehåller elva gamla kvinnors livs historia. Kvinnorna har alla bott vid havet hela sitt liv och fått sin utkomst av det, de har levt genom fattigdom, krig, stormar och tragedier. Mycket är lika i deras berättelser, men mycket är också olikt.
Havet varierar från Finska vikens vassruggar till Östersjön, Nordsjön och Ishavet. Den minsta fisken de fiskat är löjan, det största däggdjuret som de stött på är vikvalen som nästan skrämde ihjäl Gjertrud vid Lofoten.
Alla har upplevt kriget, men på olika sätt. Sanna flydde undan ryssen, Maj-Lis såg kriget på avstånd och Astrid satt i fångläger. Maria försökte fly men kunde inte, hon blev livstidsfånge på Ormsö.
Läs de fascinerande berättelserna och förundras över dessa kvinnors styrka. Var tog de sina krafter ifrån? Hur orkade de med det oerhört fysiskt tunga vardagsslitet?
Boken är rikt illustrerad med tuschteckningar, akvareller och fotografier. Som bilagor bakom i boken finns en med gamla recept och en med huskurer.
Ur kapitlet “Jag vill inte ta någonting med mig i graven, allt jag kan vill jag lära ut”
Regina Håkans, Södra Vallgrund, Finland
“Då man hade sträckt sig så det började göra ont, då sa de att de gick till någon gumma och hon kunde laga “om försträckt”. Hon hade droppar, det fanns Nervins droppar och valeriana. Man satte lite vatten i en liten flaska med några droppar i. Hon tog flaskan i händerna och så satte hon dem mot munnen och viskade, men vad hon viskade det vet ingen. Det skulle hjälpa det, vad hon viskade. Man fick ta hem dropparna och ta in dem.
Min pappa kunde stilla blod. Sigvald var i skogen en gång, med en “heimlaga” motorkälke. Då han skulle kvista sista grenen hackade han sig med yxhörnet i benet. Till sist kände han att han var så våt i stöveln att han måsta fara hem. Då han kom in och drog den av sig var det fullt av blod i den. Då sa pappa som satt vid bordet. Inte tänker du nu låta dej förblöda här inne! Det sluta blöda med detsamma, och Sigvald svimmade för det stanna så hastigt.
Min huvudvärk har hängt med hela livet. Nu har jag varit till läkaren, men inte har de hittat nånting. Jag är väl nog frisk.
